Blogg

Möjligheten att reparera ett bakslag på två dagar

Min armbåge före och efter två dagar

I år hade familjen lätt att bestämma temat för ledigheten. Här har nämligen det mesta av sommaren ägnats åt att måla huset. Vi bor i ett stort och högt hus så jag har vid det här laget tillbringat många timmar uppflugen på en på stege samt liggande på sluttande tak för att ge huset en välbehövlig ansiktslyftning. Målningsprojektet är snart i hamn och det är nu inte bara huset som blivit rött... Mina armbågar och underarmar har inte mått så bra av friktionen mot vägg, tak och stege. Min hud är av naturen torr och känslig och har blivit rejält belastad, särskilt armbågarna kliar, är nariga och irriterade. 

När jag återvände till jobbet i måndags utbrast en av mina kollegor: "Aj, aj, vad har du gjort på armarna!" Jag tittade på mina armar och berättade om våra målningsäventyr sedan lämnade vi ämnet och fortsatte dagen. På vägen hem slog det mig: jag hade inte skämts över mina nariga och röda armar. Jag hade inte ens tänkt på att ta på mig kläder som kunde dölja dem!

För att visa hur stor den insikten var behöver vi backa i tiden. För 20 år sedan ( jösses vad tiden går!) sökte jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, proffesionell hjälp för mina händer som då var så torra och såriga att jag hade svårt att hantera mina problem. När jag visade upp mina händer möttes jag av kommentaren: "Oj, oj, oj!  Ja, det här behöver vi hjälpa dig med! Inte kan du ta hand om små barn med de här händerna!"
Vid den här tidpunten var jag 24 år, singel och mitt i min drömutbildning på musikhögskolan, barn var nog det sista jag tänkte på just då men jag gick därifrån och skämdes oerhört över mina händer.

7 år senare var små barn det enda vi tänkte på! Efter 2 års misslyckade försök att bli föräldrar hade vi konstaterat att det inte fanns något fysiskt fel på någon av oss, det ville sig bara inte. Min hud var fortfarande torr och irriterad. Precis som alltid förvärrades problemen när jag mådde själsligt dåligt. Under den här perioden arbetade jag mycket med mig själv och i ett terapisamtal återvände vi till samtalet hos läkaren några år tidigare. Hade jag indentifierat mig så mycket med mina hudproblem att min skam över hur jag såg ut hindrade mig i mitt liv? Kanske hindrade mig från att se mig värdig som förälder..? 

Om insikterna som följde på dessa frågor blev de pusselbitar som saknades i vår önskan om barn och familj törs jag inte säga men jag vet att de fick mig att förstå hur mycket jag identifierade mig med mina hudproblem! Jag var min hud, de perioder då huden var extra röd irriterad och svullen ville jag inte träffa folk. Jag kände mig äcklig och motbjudande. Från min 40-års dag finns bara 1 foto kvar...de övriga raderade jag eftersom jag skämdes över mitt ansikte som just då var rött och narigt. 

Det som "bara" var en torr och känslig hud hade kommit att bli något som drastiskt påverkade mitt sätt att värdera mig själv som människa!

Åter till sommaren 2017
Insikten där på jobbet, att kollegans kommentar inte skapat en skamfull känsla i mig var mycket viktig! Min hud är fortfarande torr och känslig men idag har jag kunskap, stöd och hjälp för att kunna behålla den balans som gör att min hud fungerar "normalt". 

Kan våra problem försvinna bara för att vi slutar identifiera oss med dem? Nej, förmodligen är det inte riktigt så enkelt men det händer något med vår inställning när vi inte är våra bekymmer. Vi ser då tydligt att situationen inte påverkar vårt värde som människor.

När situationen påverkar vår självkänsla skapas ofta en känsla av skam som är mycket förlamande, den hindrar oss från att se objektivt på situationen. Hur lång tid tog det inte mig att våga söka alternativ hjälp för min hud? Jag skämdes så mycket att jag var rädd för att människor skulle äcklas av mig. Tänk om det hade varit min bil som hade problem med rost i lacken, inte hade jag låtit bli att söka hjälp därför att jag var rädd att någon skulle tycka att jag var mindre värd för att jag körde runt med rostig bil? Nej, jag hade sett situationen objektivt, letat upp någon som kunde hjälpa mig och allt hade löst sig på ett relativt enkelt sätt.

Det jag vill förmedla med detta inlägg är: vår hud precis som resten av våra kroppar är fantastiska hjälpmedel när vi ska måla hus, gå promenader, äta, sköta små barn, jobba, älska och allt annat underbart som hör jordelivet till. Så låt oss inte döma oss själva eller andra utifrån yttre premisser! Låt oss lägga den tiden på att leva istället! Tiden går ju som sagt oerhört fort!

Hur det går med huden på mina armar? Jo, jag har smort in huden frikostigt med Nourishing Oil och Quick Repair Cream och redan efter 2 dagar har irritationen lagt sig.

Ha en fortsatt underbar sommar!
Karin